JustJoni

Hej bloggen! Är det värt att försöka sig på ett nytt försök med bloggandet? Jag vet inte men vi kör en chansning, kan ju vara skönt att skriva av sig ibland!? Mycket som hänt sen sist: sommarjobbet blev på gillebagarn och det gick mycket bra. Sen blev det en veckas semester med Ajdin i Side, Turkiet. Därefter väntade skolan som har gått hyfsat bra? Känner mig för tillfället lite stressad dock efter alla val man måste göra här i livet, och jag är bara 20 år!

Jeansprojekt och film är snart klara och inlämnade, två tentor väntar och ett bandyprojekt som just kommit igång. Mitt jullov kommer att bestå av att mysa med familj och pojkvän, men även att fundera på exjobb, planera inför kinaresa, paris?, sommarjobb, australien, gaudiprojekt, blicktrickannons och sommarpraktik. Jag vet att jag tänker för mycket, men hellre det än för lite? Men vad ska man göra, bara sitt bästa och låta tiden få föra mig till mitt öde...om det nu existerar.

Men mitt i allt mitt egna kaos påminns jag ständigt om värre saker och blir sur på mig själv över mina små olägenheter och svårigheter. Känns som sjukdom och bortgång kommer ens kära närmre och närmre och det skrämmer mig, jag tänker mycket och tårarna kan inte stoppas från mina kanaler. Min lillebror är svårt sjuk och jag är så ledsen för hans skull och vill bara kunna finnas där för honom, han är en så fin person...bara det att jag är flera mil bort.

Jag saknar min familj sjukt mycket men försöker sysselsätta mig med massa om dagarna för att slippa tänka och känna (mm känslig person vare här). Känns som jag missar min lillasysters uppväxt, hon är nu sju år gammal och hon utvecklas så sjukt fort och det känns som att jag missar så mycket.Vill bara kunna vara en förebild för henne och någon hon kan se upp till, men även finnas där för henne.

Min storebror jobbar på med sitt egna företag och jag är så sjukt stolt över att han vågade ta det steget och satsa. Jag är säker på att det kommer att lösa sig för allt han gjort hittills har han lyckats med.

 

Min pappa är också en person jag saknar mycket och ser upp till så sjukt mycket. När jag tänker på hur fin han är som person och pappa börjar jag gråta för jag känner mig så sjukt lyckligt lottad. Finns verkligen ingen finare pappa som ställer upp i vått och torrt, kan så mycket och som är alldeles för snäll. Dock har han en nackdel och det är att han jobbar för mycket och njuter av möten. Familjen behöver han så mycket mer, ibland vill jag bara tejpa fast han  gå in i hans hjärna och få honom att förstå att han måste njuta mer av livet, ta det lite lugnare. För det finns det ingen som förtjänar mer än honom.

Min mamma är också en sjukt snäll och stark person, även hon lite för snäll vilket jag försökt få henne att förstå. Hatar folk som utnyttjar andra och när man gör de med mina fina föräldrar kan jag vilja slå denne riktigt hårt (jag tillhanda håller en djävulsblick och är väldigt stark när det väl gäller!)

 

Min mamma och pappa tillsammans, jag kan inte se de på något annat sätt men heller inte förstå det. I ett förhållande kräver jag näst intill perfektion, visst får man kompromissa men till viss del´, och jag har ett enormt behov av att känna mig behövd och som ett förstahandsval. Mina föräldrar är oense om rätt mycket och så olika som det bara går men ändå älskar dem varandra och har lyckats hålla ihop all denna tid och uppfostrat ett komplett paket av fina ungar. Jag älskar min familj mer än något annat. det är mycket man får inblick, förståelse för och ser med andra ögon, uppskattar mer nu när man mer och mer kommer in i vuxenlivet och bor ensam.

 

Tenta på fredag (7/12) så dags att torka bort alla tårar, rycka upp sig och försöka vara stark. Jonna du klarar det!

 

Puss